Minst sagt

Källa: http://24.media.tumblr.com/tumblr_m5ud13RE4a1qm5hzso1_500.jpg

Ett hallå såhär i vardan!

Tänkte att jag skulle slänga in lite youtubeklipp i alla fall eftersom jag för tillfället prioriterat annat framför bloggen. Får se när mitt "bloggflow" kommer tillbaka! ;) 

Ja.. verkligheten är så tråkig och jobbig när det kommer till sånt här...

Jag tror ni förstår budskapet här. Tyvärr är det så lätt och allt för vanligt att retuschering bidrar till förvrängning av verkligheten och ett sjukligt ideal att "rätta" sig efter. Det är fruktansvärt och det skär i hjärtat på mig över att se hur utseendefixeringen hämmar och begränsar många av personerna i min omgivning. Jag har läst någonstans att 100 % av bilderna som publiceras på t.ex. framsidor av tidningar,  är retuscherade. Det är inte så lätt att avgöra vad som är retuscherat eller inte och de är svårt att intala sig själv en sak när ögat säger en annan. Den mest effektivaste lösningen borde enligt mig vara att sluta retuschera eller som de i vissa länder redan börjat göra, märka de bilder som är retuscherade. 

Kram så länge!
Tove

Betydelsefullt

Vind som sjungande leker med ditt hår

Varma skratt och leenden 

Kärleksfulla kramar som famnar dig för att du är du

Du mellan gräset och himlen

Att få göra det du är bra på och att få känna dig behövd

Närvaron av familj och vänner

Solen som värmer din rygg då du har badat

Möten mellan dig och andra

Tårar som rinner när något jobbigt brinner

Hopp som ges till drömmar

Iskallt vatten som efterlängtat släcker din törst

En sprudlande färgfylld miljö

Spontana resor och spännande händelser

Musik genom din kropp

Kan du påstå att du verkligen tar vara på det som betyder eller är det under samhället du lyder?

Jag tänker på detta varje dag. Hur lätt det är att få det oväsentliga viktigt. Det är först när det egentliga värdet sätts på spel som man faktiskt lättare kan se vad som är koppar och vad som är guld.

Är det viktiga i din vardag alla dessa timmar framför spegeln, alla träningspass, alla de stunder då du tyst klankar ner på dig själv, alla tankar på vad du får och inte får äta eller alla tankar på det du inte har?

Denna dikt skrev jag utifrån mig själv just nu. Det som jag vet får mig att leva.

Jag har valt att ägna mycket tid åt mig själv och tränar ofta på att se mina glimtar men också det som belastar. Tack vare det har mitt synfält blivit bredare och vägarna betydligt mer lättsamma att följa.

 

/Kram så länge

Tove

Varför har det blivit så?

Hej.

Denna natt har jag legat och vridit och vänt mig ända till 3-3.30. Fine! Jag kunde bara inte sova och så fick det väl vara då! Istället nådde en del intressanta tankegångar mig.

Hur, när och varför har samtalsämnena mat och kroppen idag blivit så laddade? Det hela har ju eskalerat sedan min födsel och jag är ganska säker på att engagemanget i matlagning, hitta på nya recept och att förändra kroppen inte direkt kommer att minska om inte engagemanget minskar/förändras och människan kommer på att det finns viktigare saker att fokusera på.

Jag ska ju inte heller säga att jag helt är ointresserad av mat och min kropp. Jag har levt med en idiotisk ätstörning och att få ett neutralt förhållande till mat och min kropp kräver tid. Och för mig får det ta tid. 

Hur kan det vara så viktigt att veta hur andra tränar, vad de klär sina kroppar med, hur deras kroppar ser ut, att ständigt leta efter nya och lite mer exklusiva maträtter, veta hur andras matvanor ser ut, vad maten exakt innehåller osv.. 

Det är dieter hit, 1000 matlagningsprogram dit, mode här och hårda träningspass där. Det är inte klokt vad människor idag anstränger sig för att "förbättra" sig själva genom dessa bitar. Och att prata om dem kan väcka stark prestationsångest eftersom allt som har med mat och kroppen att göra blivit så pass laddade samtalsämnen. Det är ju inte heller ovanligt att bloggar baserar sitt innehåll på just dessa bitar. En person som skriver om sin vardag, sina träningspass som gett resultat, sina nya "nyttiga" recept och om sina nya snygga kläder hör till vanligheten i bloggvärlden. Hur når han eller hon ut till andra? Finns tanken; "Oj, skriver jag att jag förbränt 300 kcal och att jag bara ätit sallad och nutrilettsoppa idag så kanske jag påverkar känsliga läsare negativt"? Förmodligen inte och det menar jag inte att det alltid ska göra heller. Men det kan vara bra att veta att många människor är osäkra på sig själva då det ständigt skrivs om hur man på bästa sätt ska äta och "behandla" sin kropp. Det blir ju inte lättare när nya metoder och nya träningsformer hela tiden sätts in. 

Förvirrande.  

Jag är ganska säker på att försäljning, utbud och osäkerhet är de främsta orsakerna till varför det ser ut som det gör idag. Det säljer ju så bra då man kan lura i människan, genom reklam och media, att produkter till att sköta sitt utseende och till att ha exemplarisk kosthållning krävs för att man ska överleva och vara lycklig.  Detta kryper längre och längre ner i åldrarna och allt fler och fler engagerar sig. Man gör ju bara som alla andra. 

Läskigt.

Själv jobbar jag på att trivas med mig själv oavsett hur jag ser ut eller hur jag äter. Det går ganska bra och jag måste säga att det blivit lättare för mig att stå emot omvärldens uppmaningar till hur man ska förhålla sig till kroppen och maten. 

Frågan är om denna tragiska utveckling någonsin kommer att avta eller till och med gå tillbaka. Själv vågar jag inte tro någonting. Jag hoppas bara att vi någon gång kommer att inse vad det är vi håller på med och att vi försöker engagera oss mer i att försöka trivas med oss själva, precis som vi är. Det är väl ingen som ser positivt på de ökade antalet ätstörningar, kroppskomplex och utseendefixeringar?

  

Det är ganska intressant hur man kommer på saker på natten så där. Men det är jobbigt när man inte finner svar på sina funderingar, hur mycket man än önskade att man hade dem.

Kram så länge!

/Tove

Facebook - Ansiktsbok??

Uhh.. Slut på det intensiva och början på det roliga! Dessa två veckor då jag varit inaktiv här på bloggen har jag slitit dag ut och dag in med teori och körningar, men det var det värt! Det ledde ju till ett körkort! :D

Och nu känns det verkligen att det är sommar! Kompisar tar studenten/börjar sina semestrar, det är högsäsong på fester/träffar/event, jordgubbslådor finns tillgängliga överallt, värmen håller sig över 15, resor planeras hit och dit och allmänheten blir allmänt på bättre humör! Det positiva. Men sen finns det ju saker som kan tynga ner också. saker som man kanske inte reflekterar eller vill reflektera över, men som kan gnaga i alla fall.

Ifrågasättanden till sig själv.

Vad har jag åstadkommit? Vad borde jag göra? Vad gör alla andra?

Tänk ett scenario. Du har jobbat/pluggat hela veckan och har inte varit iväg på något eller hunnit träffa någon på ett bra tag. Du ser verkligen fram emot fikan med väninnan på lördagen! Du träffar din väninna och ni har riktigt trevligt och pratar i tre timmar om allt mellan himmel och jord. Sen kommer du hem och ska skriva ett logginlägg på facebook om din trevliga dag med väninnan. Du ska bara kolla runt lite vad som hänt de senaste dagarna.
Då får du helt plötsligt upp ögonen för hur mycket skoj alla andra har för sig! Ikväll ska din bästa vän på fest utan att ha hört av sig till dig och personen du är lite intresserad av skulle också dit. Din kusin har grillfest med 20 pers. Och tidigare på dagen hade tydligen Maja, Emma och Linnea shoppat i gallerian. Du som också hade velat följa med! Alla gör ju saker hela tiden, har riktigt roligt och verkar superlyckliga! Många av dina vänner har lagt upp extremt vackra bilder på sig själva där de fått ca 10-30 kommentarer på varje bild och 50 "likes". Därefter ser du hur många facebookvänner de flesta har jämförelse med dig. Dina 200 vänner är ju milslångt ifrån "Hannas" 550 vänner. Hur kan hon känna så många människor? Och inte hade du några nya händelser eller fått några privata meddelanden heller. Eller jo, en spelförfrågan förresten. Det var ju över 24 timmar sedan du sist loggade in! Tankarna snurrar runt och du börjar fundera på hur du ska förändra dig själv och ditt yttre för att bli lika lyckliga som dem. Träffen med din väninna känns helt plötsligt inte så upplyftande och rolig som den var för ett tag sen. Paniken över att sitta hemma en lördagskväll stiger och din plan på att kolla på en mysig film känns nu misslyckad.

Ursäkta, men det är här jag faktiskt vill uttrycka mig med "JÄVLA FACEBOOK"!

Det är så lätt att måla upp verkligheten helt fel på grund av dessa statusuppdateringar och bilder på andra som finns på hemsidan. Jag menar inte att kasta skräp på hemsidan, jag försöker bara upplysa om hur andra kan påverkas av den. Facebook är ju annars ett jättebra sätt att hålla kontakt med dem man inte träffar så ofta, att man kan fixa inbjudningar istället för att skicka brev och se vad andra har för sig lite osv... Men för många går det överstyr. Facebookberoendet är så stort idag och ungefär 70-80% av dem jag känner använder sidan dagligen. Jag läste om det här i en tidning för ett tag sen (Amelia) och där beskrev dem väldigt bra denna prestationsångest som är kopplat till Facebook.

Går du in dagligen på hemsidan och läser andras statusar, vilket förmodligen är ganska många eftersom du kanske har ca 100 upp mot 500 vänner, så får du kanske intrycket av att alla gör roliga saker hela tiden. Det är som att hjärnan automatiskt lägger ihop alla dessa roliga händelser till vad en person har för sig istället för vad 50 olika personer har för sig. Såklart det blir omöjligt att hinna med allt detta både fysiskt, ekonomiskt och tidsmässigt. Det går inte.

Och vad det gäller andras profilbilder och bilder på sig själva; det är inte många som klarar av att lägga ut en "ful" bild på sig själv. Det är så vanligt med fotoredigeringar idag och program som ex. Photoshop, Picmonkey, Picasa osv är väldigt lättillgängliga. Och det är inte alltid så lätt att se heller om en bild är redigerad eller inte. Det ligger i naturen för de flesta att visa sig från sin bästa sida .Försök att inte haka upp dig! En bild är inte så mycket mer än en bild. För mig skulle det kännas väldigt konstigt att avgöra vad jag tycker om en människa genom att endast ha tittat på vad personen skriver för små inlägg och genom att ha tittat på bilder av personen.

Alltså, Statusar, bilder m.m. är något som varje enskild betraktare uppfattar på sitt eget sätt. Du vet alltså inte hur alla mår, är som personer eller hur de lever genom att glo på deras profiler på Facebook.

Kram så länge!
/Tove

En till blomma som slagit ut

Från och med i morgon börjar jag en intensivkurs till körkort. Lite spännande att se hur effektiva dessa kurser är, men har mestadels hört bra om dem. Så jag kommer att ha fullt upp kan man säga! Förmodligen sitter jag nog och pluggar stor del av kvällarna. Så jag vet inte hur mycket jag hinner med att skriva på bloggen.
hursomhelst...

TJIIIHOOOO!

Vill bara få ur mig att allt är så toppen!


Jag har tänkt väldigt få anorektiska tankar på sistone.


&

Jag fortsätter att lyssna på vad min kropp behöver och låter den få vila när den ber om det.

Stora steg som jag utfört på sistone är bl.a. att våga utmana mig själv. T.ex. beställde jag pizza för någon vecka sen och åt upp ALLT på tallriken! Och visst kan detta låta som världens baggis för vissa, att äta en pizza. Men för de personer som levt med en ätstörning är detta verkligen inte så enkelt som det låter. 

Det roliga var att jag också åt en bit kladdkaka med grädde på efteråt, HELT utan ångest. Jag kände verkligen ingenting förutom beundran till mig själv! :) Kladdkaka är ju verkligen ett av mina favoritbakverk, så varför ska jag inte kunna få njuta av det?

Det är så många framsteg jag gjort på sista tiden och jag berömmer mig mer än gärna för dem! :) Det är ju viktigt för fortsatt utveckling. Så jag tänker fortsätta ladda upp med lite utmaningar här och där.

Jag har också gått i shorts/knickers varje dag i en vecka nu. Det hade ALDRIG gått för ett år sen. Mina komplex för benen har ju verkligen gjort att jag mått dåligt och dragit på mig heltäckande kläder. Nu har jag äntligen fått lite sol på benen istället och de ser mycket välmående ut.

"Hur skulle någon person som jag värdesätter och som värdesätter mig kunna döma mig för hur jag ser ut?"

"Mitt utseende beskriver inte min personlighet. Kan jag komma mer överens med min kropp och mitt utseende, kommer min personlighet bara träda fram lite mer istället!"

"Negativa tankar om mitt utseendet begränsar bara mitt sätt att leva och att göra det jag egentligen tycker om."

"Jag ska vara tacksam över att jag har två helt friska och starka ben. Det är inte alla som har det."

"Detta är mina ben och ingen annans! De är vackra precis som de är och är skapta för att se ut som de gör."

Även om jag inte helhjärtat kan tänka posetiva tankar om mig själv(ja, vissa dagar/stunder är det ju svårare) så är det bästa att bara försöka. Jag märker ju mer och mer hur mycket det lönar sig att gå in lte extra för sig själv.

Hittade denna bild som jag finner mycket inspirerande!

Kram så länge!

/Tove

Hur var det med det där att skratta?

Det har varit en sååå underbar och varm vecka! Vädret har verkligen överträffat sig själv och det får gärna fortsätta stråla om det har lust med det! Har inte kunnat låta bli att bre ut en filt på gräsmattan med favoritboken och ett glas saft!

Tidigare idag när jag rotade runt lite bland lådor så hittade jag en bild på mig själv som liten där jag gör just den där grimasen! Den som verkligen visar min humoristiska sida. Jag kommer på mig själv med att börja asgarva och tänker sedan tillbaka på hur "flummig" jag var som liten! Jag var en riktig storskojare som mer än gärna skrattade åt mina egna skämt, även om ingen annan gjorde det. Men inte gjorde det väl mig något, haha!

Tyvärr förlorade jag den delen av mig då mobbningen, depressionen och anorexin satte sina mer allvarliga spår i mig. Till slut kritiserade jag ju i stort sett allt som jag gjorde och kände att det inte var okej att vara mig själv.

Och ja, humorn var nog den del som tog mest stryk.

Jag tror den började avta i ettan-tvåan av gymnasiet då jag också var deprimerad och anorexin började ta form. Kombinationen av undervikt, näringsbrist, trötthet och en extrem stressig tillvaro gjorde att jag förlorade viktiga delar. Delar som måste finnas med för att spontana och äkta skratt ska komma.

Glädje

Ro

Ork

Näring

&

Tillåtelse till att skratta

Jag vet inte hur många kommentarer jag fick om att jag såg trött och sjuk ut. Det var inte ofta jag log och jag tog det mesta på allt för stort allvar.

För nästan ett år sen tog jag faktiskt tag i det här och började gå in regelbundet på youtube för att kolla på roliga klipp. Ja det finns ju en hel del sådana. Jag märkte mer och mer hur jag uppskattade dessa klipp och började faktiskt att skratta till de flesta. Helt från hjärtat. Det roliga var att jag inte alls var beredd på det och jag behövde ingen annan bredvid mig för att få igång skrattet. Mina skratt kom ju naturligt! Ingen fokusering! Innan behövde jag oftast fokusera på när det var lämpligt att skratta med andra. Ofta ledde det till att jag tänkte för mycket och endast kunde dela med mig av några få halvkvävda skratt.

Även om jag fortfarande kämpar med min humor och spontanitet(ja, det krävs eftersom jag varit så hård mot mig själv under flera år) så kommer jag på mig mer och mer med att skratta åt saker som jag vet att det kanske bara är jag som skrattar åt.

För mig är humorn en väldigt viktig del av livet och den finns där för mig för att jag ska må bra. Ingen har dålig humor. Det finns bara den som passar för just dig och för att du ska må bra. Ingen person kan skratta åt exakt samma saker eller tycka att saker är exakt lika roligt som någon annan.

Det finns bara den humor som är skräddarsydd för just dig och den är verkligen värd att tas vara på.

Kram så länge!
/Tove